Min lilla hund och jag

Det har varit en trött Dixie hela dagen. Hon har bara sovit och sovit och ville knappt följa med när det var dags att åka till kurserna.
Men det har varit mycket för henne i helgen.
Hon har precis som Selma börjat gå och lägga sig själv på kvällarna. Ungefär vid nio-tiden så går hon in och lägger sig i sovrummet. Innan har hon alltid varit där vi är. Skönt att hon kan vara lite mer självständig.

Hon har nog tagit ett litet steg upp på vuxenskalan. Det märks i vissa situationer som hon klarar bättre.

Ikväll var det först planeringsmöte inför våra uppvisningar i veckan. Dixie blev uppvaktad av Anitas storpudel Svante. Hon tycker både det är roligt men så spelar hon lite svårflörtad =)

Sen var det löshundsträning. Och det får jag ändå vara ganska nöjd med. Britt hade lagt in fler störningar i form av bollar och leksak i snöre. Och Dixie klarade det bra. Just nu kan jag faktiskt inte alls minnas hur det gick. Det står helt still.
Man skulle i alla fall kalla in hunden fast det kastades bollar m.m.
Sen var det utmaningen. Släppa två hundar samtidigt. Och Dixie skulle möte Eroz. Det som verkligen inte alls går, för de bara busar.
Första gången gick det såklart inte. De sprang som tokar och Dixie njöt i fulla drag. Men ett misslyckande skulle inte stoppa ännu ett försök. Och då gick det faktiskt. Och det har ingen av oss trott att det någonsin skulle gå.
De andra är så himla duktiga, verkligen helt fantastiska!

Sen var det allmänlydnadskurs som jag höll i. Det är en jätte bra grupp! Och det går bra.
Jag fick en så gullig lapp av en liten tjej som hon hade skrivit och ritat hjärtan på och det stod att jag var snäll och bästa hundkurslärare =)
Alltid roligt! =)

Jag har lite ångest över uppvisningarna. Det känns som om det är alldeles för kort tid för att hinna träna och Dixie känns inte som hon är i bästa form. Jag vill gärna leverera något som jag är stolt över och vill visa upp. Och det känner jag inte nu. Men vi får se.
Hon har inte alls varit med när vi tränat freestyle. Det har faktiskt inte kännts som om hon tycker det är kul. Det har varit segt och halvdana rörelser. Inte den fart och glädje som brukar finnas.
Tråkigt.
Men det går som det går.
Det hade inte varit några problem om det inte varit så att jag är instruktör. Jag känner en otrolig press att det som jag gör måste vara bra, för om inte min hund kan allt, hur ska jag då få folk att tro att det som jag säger fungerar?
Detta har varit en stor nackdel med all vår träning. Jag vill att Dixie ska kunna allt och det ska vara så mycket precision hela tiden. Men jag funderar på att strunta i allt det. Även om jag fått göra det redan.
Nä, hon kan inte allt som jag lär ut och kommer säkert aldrig att kunna det heller. Det har varit svårt för henne att leva upp till alla mina förväntningar.

Men jag skulle aldrig för något  i världen byta ut min Dixie mot någon annan. Hon är min vilde! Och hon har jätte många fina egenskaper. Hon är en kanon hund! Man ska inte hänga upp sig på ett sånt litet problem som att hon springer rus.
Det är hennes sätt att fly från mina krav, så det är jag själv som skapat det.
Just nu känns det också som att hon kan växa ifrån rusen.
Det ända är att vi inte kan tävla, men då får vi helt enkelt vänta med det tills hon blivit mer mogen! Vi har många år på oss att utvecklas och vi har en bra grund.

Oj, så mycket jag skrev nu.
Jag ska lägga mig nu. Har så ont i halsen och det får inte bli värre.

OBS! JAG KAN FORTFARANDE INTE UPPDATERA HEMSIDAN. NÅGOR ÄR FEL, MEN VET INTE VAD.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0