Finns inget positivt med denna dag
Nä, det är den värsta dagen på länge.
Dixie kräktes igår kväll igen och i natt hade hon sprutdiarré och hade lyckats spruta ner även dörren.
Så det var bara att bege oss till akutmottagningen på djursjukhuset i morse.
Och det var vi inte ensamma om. I fyra timmar fick vi vänta innan vi fick komma in. Och redan efter 2 timmar var jag arg och uttråkad och frågade hur länge man skulle behöva vänta. "Det är bara en före dig, så det är nog snart er tur"
Jaja, visst!
Och alla hundar med magåkommor måste vänta i bilen, så där satt vi och frös.
Och när det väl var vår tur så blev det röntgen ifall det skulle finnas något kalkonben kvar. Dixie var så otroligt duktig. För att kunna få bra bilder måste hunden ligga utsträckt på rygg och det är inte världens lättaste, men det klarade Dixie jätte bra. Jag kunde hålla både i framtassar och ben utan att hon gjorde minsta motstånd. Mycket duktig.
De hittade inga ben på röntgen, men däremot såg de att det var en orolig mage som inte var i balans och det kan jag verkligen hålla med om. Och eftersom hon inte druckit särskilt mycket så blev hon inlagd på dropp tills imorgon. Hon har troligtvis fått i sig någon bakterie som vänt upp och ner på magen. Men med dropp och dietfoder så ska hon nog vara bra snart. Lilla fröken Selma hade precis samma sak för ett halvår sedan.
Men hu så hemskt det är att lämna bort sin hund så. Jag vet inte ens hur det ser ut där hon ska vara. På ett sätt är det lättare att lämna Selma eftersom hon är mycket mer självständig och bryr sig inte så länge hon har någon som sällskap. Dixie är ju mattegris och vill helst bara vara hos mig alltid. Men hon gick snällt med när sköterskan tog med henne.
Nej det var verkligen ingen rolig dag. Och nu känner jag mig halv. Min andra halva är borta och gråtfärdig blir jag när jag känner att hon inte är här. Låt det gå fort till i morgon.
Dixie kräktes igår kväll igen och i natt hade hon sprutdiarré och hade lyckats spruta ner även dörren.
Så det var bara att bege oss till akutmottagningen på djursjukhuset i morse.
Och det var vi inte ensamma om. I fyra timmar fick vi vänta innan vi fick komma in. Och redan efter 2 timmar var jag arg och uttråkad och frågade hur länge man skulle behöva vänta. "Det är bara en före dig, så det är nog snart er tur"
Jaja, visst!
Och alla hundar med magåkommor måste vänta i bilen, så där satt vi och frös.
Och när det väl var vår tur så blev det röntgen ifall det skulle finnas något kalkonben kvar. Dixie var så otroligt duktig. För att kunna få bra bilder måste hunden ligga utsträckt på rygg och det är inte världens lättaste, men det klarade Dixie jätte bra. Jag kunde hålla både i framtassar och ben utan att hon gjorde minsta motstånd. Mycket duktig.
De hittade inga ben på röntgen, men däremot såg de att det var en orolig mage som inte var i balans och det kan jag verkligen hålla med om. Och eftersom hon inte druckit särskilt mycket så blev hon inlagd på dropp tills imorgon. Hon har troligtvis fått i sig någon bakterie som vänt upp och ner på magen. Men med dropp och dietfoder så ska hon nog vara bra snart. Lilla fröken Selma hade precis samma sak för ett halvår sedan.
Men hu så hemskt det är att lämna bort sin hund så. Jag vet inte ens hur det ser ut där hon ska vara. På ett sätt är det lättare att lämna Selma eftersom hon är mycket mer självständig och bryr sig inte så länge hon har någon som sällskap. Dixie är ju mattegris och vill helst bara vara hos mig alltid. Men hon gick snällt med när sköterskan tog med henne.
Nej det var verkligen ingen rolig dag. Och nu känner jag mig halv. Min andra halva är borta och gråtfärdig blir jag när jag känner att hon inte är här. Låt det gå fort till i morgon.
Kommentarer
Trackback
