Majtippans blogg

Nu kommer historien som många väntat på. Nämligen vår parningsresa!

Vet inte riktigt var jag ska börja, det har varit blod, svett och tårar blandat med hopp och glädje.

Men om jag ska ta det från början så började det med att vi åkte ner den 20 juni. Körde och körde. Stannade den 21 juni i Paris och var där några timmar och åt lunch och tittade på triumfbågen och Norte dam. Eiffeltornet skymtade vi bara på håll.

Den 22:e juni körde vi vidare och stannade till i Biarritz som var en underbar liten solpärla. Dyrt som tusan är det i Frankrike!
På kvällen kom vi fram till Anny och Christian som är ägare till Baxter och en äldre barbetdam Ochi.

Dixie och Baxter fattade genast tycke för varandra och parningsförsöken var i full gång. Men vi var nog lite tidiga. Dag 12 i löpet så det blev ingen fullbordad parning. Även dagen efter var Dixie inte riktigt redo, bara nästan.
Det dumma med att vi var tidiga var att hundarna blev trötta av alla sina försök och av den 30 gradiga värmen som vi haft hela vistelsen.
Baxter är väldigt grov och tung och Dixie är ganska späd och smal så hon blev trött i ben och rygg och musklerna skakade. Så hon svajade med bakdelen och svankade med ryggen efter några dagars försök.
Baxter blev också trött och fick flera gånger gå av för att hämta andan.
Men på midsommarafton så fick de äntligen till en riktig parning med ca 10 minuters hängning. Det var skönt att kunna pusta ut över det.

Men på lördagen dagen efter så började nog höglöpet gå mot sitt slut och Dixie började säga i från. Ett bra försök fick de till på kvällen men gick tyvärr inte hela vägen. På söndagen var de inte intresserade av varandra alls.

Eftersom det bara blivit en parning så föreslog Anny en insemination för att öka chanserna för dräktighet.
Så vi stannade lite längre för att vänta på veterinär-tid. Vi fick tid på måndagen dagen efter och då kom chockbeskedet. Veterinären talade om att vi inte kunde göra någon insemination eftersom Dixie inte haft ägglossning ännu. Mycket konstigt tyckte vi, men han var mycket säker på sin sak. Han föreslog att vi skulle ta om provet onsdagen därpå, alltså i förrgår vilket vi gjord.
Det provet visade samma sak. Ingen ägglossning och det innebär att det inte kan bli valpar. Jag grät och Anny grät och allt var så sorgligt.

En dyster resa hem. Tankarna snurrade. Hur kunde detta vara möjligt. Jag trodde att beteendet styrdes av hormonerna och hon hade ju varit villig att para sig. Men det är mycket svårt att ställa frågor och få någon helhet när alla bara pratar franska.

Det skulle vara så hemsk om det var sant. Det skulle innebära att all planering och alla förberedelser skulle vara förgäves och även resan och inte tala om alla kostnader vi lagt ner på att detta skulle gå.
Dessutom skulle det innebära att Dixie har störd löpcykel och att hon då aldrig kan användas i avel. Det skulle ju vara så synd eftersom hon är en toppen hund! Både i vardagen, hälsomässigt och arbetsmässigt.

I natt kom vi hem till Sverige och fick några timmars sömn innan det var dags att bege sig till min egen veterinär för att få svar på alla frågor på svenska.
Carin tog både blodprov och utstryk och hon var mycket skeptiskt till den franske veterinärens slutsatser om att Dixie inte skulle haft ägglossning. Efter 2 timmars väntar ringde hon och meddelade att Dixie visst haft ägglossning till 100% och att möjlighet till dräktighet fortfarande finns. Det var en mycket lättande beslut. Då är inte Dixie onormal och visar det sig att hon är tom på ultraljudet så beror det på andra orsaker.

Men självklart hade det varit större chans om de hade parat sig fler än en gång. Nu har vi bara en gång att hoppas på och det blev dag 15 i löpet. Jag håller alla tummar och får väl be till gud om det ska behövas för att det ska bli något. Jag tror så mycket på denna kombination och har verkligen gjort allt för att det ska fungera.

Baxter var en underbar hund, så otroligt kelig och tillgiven och vacker!

Vistelsen i Frankrike har varit underbar. Anny och Christian har varit så otroligt vänliga och servat oss med 4-rätters middagar varje dag och passat upp oss. Vi har bott hos dem mer än en vecka och det har varit en upplevelse vi aldrig skulle få uppleva om det inte vore för parningen.
De talar bara franska, men det gick bra ändå. Jag förstod förvånadsvärt mycket franska, men har svårt att bilda meningar. Mamma var ganska bra på att bilda meningar, men sämre på att förstå, så vi klarade oss bra med hjälp av varandra.

På dagarna gjorde vi utflykter till havet och till små byar och staden Pau. Frankrike är mycket vackert!
Det kommer bilder sen.

Idag åkte vi ut till sommarstugan där pappa var med Selma och Lucy. Lucy blev helt tokig av glädje när vi kom.
Men hon har haft det mycket bra.

Det är skönt att vara hemma. Den 26 juli blir det ultraljud.