Dåligt samvete?
Jag får så dåligt samvete så fort jag ska lämna hundarna själva en stund.
Idag när jag skulle jobba, så var där ingen som kunde passa hundarna, så de fick vara själva några timmar.
Detta är aldrig några problem och jag antar att de sover så länge man är borta, men jag har svårt att koncentrera mig när jag vet att de är själva.
Mina hundar är ju väldigt bortskämda för de är väldigt sällan utan mig, oftast är de ju med mig överallt.
Hur som helst hade jag förberett väl imorse innan jag skulle åka iväg. Igår kväll byggde jag upp min agilitybana som jag fixade i höstas. Den stod förbered imorse, så hundarna fick både promenad och blev genomkörda i min agilitybana innan kl 07.30 för att minska mitt dåliga samvete.
De var inte det minsta morgontrötta, utan tyckte det var jätte kul med liten morgonaktivitet. Men Dixie har nog sett agilitybanan för sista gången för hon blir totalt galen av stress. Hon skäller och hoppar hit och dit och har inte alls tålamod att vänta på vart jag visar. Det är bara jobbigt med henne på agilityn.
Hon är egentligen en jätte duktig agilityhund, men jag har nog laddat upp henne för mycket alldeles för tidigt och tränat att hon ska vara taggad och fartfylld, men det hade jag inte behövt göra, för farten och motivationen har funnits där ändå, så det hela har bara gått överstyr.
Med Lucy har jag istället gjort tvärtom, jag har varit ovanligt lugn och försökt undvika att all hets och det går hur bra som helst för henne. Hon är inte alls stressad, utan tar det hela säkert men med fart.
Precis som det ska vara.
Man lär sig hela tiden.
Jag har väl gjort misstaget att ha Selmas agilityträning i bakhuvudet, för där har man alltid fått stressa på henne för att det ska gå fort. Det behövs inte med Barbeter!!!!!!!!!!
Nu är vi tillbaka i Landskrona, men bara tills imorgon.
Ikväll har jag för första gången cyklat med båda hundarna samtidigt.
I början gick det som jag misstänkte: Att Lucy ville vara först hela tiden, precis som när vi går promenader allihop. Går jag själv med henne går hon fint, men så fort någon annan människa eller hund är med så ska hon dra så vansinnigt.
Hon sprang alltså lite för fort och fick en puff av framhjulet. Efter det höll hon sig i lagom takt vid sidan hela tiden bredvid Dixie. Samma sak har hänt Dixie en gång och sedan dess försöker hon aldrig komma framför cykeln.
Väldigt bekvämt. Det gick hur bra som helst att cykla med båda förbi folk och hundar.
Sen blev det lite lydnadspass också.
På torsdag vet jag i alla fall vad vi ska kräva hjälp med. Lucys fotgående!! Förstår inte hur det kan vara så dåligt.
Jag är missnöjd med allt. Dåliga halter, för långt fram, missar vändningarna, tappar fokus, tränger... ja hur mycket mer fel kan det bli?
Där har Dixie inga problem, hon gör allt rätt. Jag har verkligen fått en hund av varje.
Men Lucys fotgående ska fixas, så är det bara. Vi ska bara hitta tillbaka ut ur den återvändsgränd vi hamnat i och då behövs det utomstående ögon som kan ge sina råd.
