På väg upp
Idag har det faktiskt känts lite bättre med mig. Första gången på evigheter känns det som.
Rösten har kommit tillbaka, men det betyder inte att jag kan prata som vanligt. Börjar jag anstränga den för mycket nu så kommer den försvinna igen, så jag ska fortfarande vara tyst så mycket som möjligt. Och hur svårt är inte det när man har varit tyst i en vecka?
Jag är fortfarande lite yr, men inte lika mycket som till exempel igår. Igår var nästan den värsta dagen av yrhet.
Jag har lyckats gå en liten runda med hundarna, utan att jag behövde slänga mig i sängen efteråt.
Kan bara hoppas att det fortsätter i rätt riktning och att jag kan hålla mig från att bli alltför aktiv direkt.
Men guuuud vad jag längtar tills vi kan träna igen. Nu får vi väl backa några steg i träningen, men jag tror inte Dixie har glömt momenten. Det är nog snarare att hon kan bli för taggad nu eftersom det varit så långt uppehåll.
Ska bli spännande att se.
Nu blir det lugn kväll med hoppets stjärna tänd =)
Åh vilken trevlig läsning idag! :-)
