orolig
Allt är bra med Selma nu, hon är som vanligt. Visst hon har kvar sina sår, men hon har inte ont. Var och pratade med ägarna till schäfern igår. De ska behålla hunden trots allt. Deras beslut.
De ska i alla fall sätta upp 1,5 meters el staket runt hela tomten, så den bör inte komma ut.
Men trots att jag börjar släppa taget om denna händelse nu, så är jag ändå orolig. men inte för Selma, utan för Dixie.
Hon uppvisar en rädsla inför människor som jag inte sett förr.
Och det blir nästan värre för varje dag. jag kan inte förstå varför det blivit såhär. Hon har träffat massor av människor sen hon var liten och hon har aldrig gjort såhär innan.
men under några veckor har det nu varit ett problem som jag inte tycker om.
Jag vet inte hur mycket som hör till hennes ålder, men ser verkligen inte bra ut nu.
Det är så otroligt tråkigt, hon är ju så otrolig på alla andra plan. det har inte varit nått problem. Jag trodde jag hade fått en sån perfekt hund. Men det hade jag inte.
Om det nu visar sig vara ett bestående problem, så går ju all träning till att få bukt med problemet. Den tiden har jag hellre lagt på lydnad och andra roliga aktiveteter.
Någon trodde att det var Selma som lärt henne, men selma älskar ju människor över allt annat. det är ju snarare hundar hon inte gillar (och hon har ju sina skäl)
men Dixie gillar hundar, så det har hon inte tagit efter.
Nä, det går åt dagar och nätter där jag ligger och grubblar på detta nu. Hur ska jag lösa problemet? Det är blandade känslor. Jag blir arg, jag blir frustrerad, jag blir troende på hoppet om att det ska bli bra, jag blir mest ledsen.
Jag ser hela den framtid som hon och jag skulle haft, bara falla samman.
All tid måste istället gå åt att träna med människor. Det känns som om det är något av det svåraste.
Det är svårt speciellt med en stor hund. För folk blir ju rädda för henne.
Det förstår jag att dem blir. Även om hon inte gör något så skäller hon på dem. och hon är stor.
Nä, detta var inget jag väntade mig.
Nu måste jag nog gå och gråta åt situationenen
