Ett ljus i en ond cirkel

Ikväll var det lydnad. Vi började med platsliggning som jag hade önskat. Jag har precis avslutat min kurs innan lydnaden börjar och då sitter Dixie i bilen och är frustrerad när hon kommer ut. Men platsliggningen gick bra, även om jag gick tillbaka och belönade lite oftare eftersom jag ville att hon skulle lyckas.

Sedan var det kommenderingsträning. Och jag tyckte det gick bättre för mig idag. Övning ger färdighet. Dixie gick också rätt bra.
Sedan hade vi inkallning, men då blev hon tvungen att ta en liten springrunda, Men det var snabbt över. Så sen kom hon. Hon har slutat sätta sig vid sidan när hon kommer, utan bara står.
läggande under gång var jag ganska nöjd med. Hon var i rätt stämning för det.

Sedan skulle vi träna fotgående i ruta och det var hon duktig på. När vi ska backa fot, blir hon lite vild och skäller några iverskall.
Sen skulle vi prova samma sak fast med lös hund. Och här är vår onda cirkel.
Jag tränar nästa aldrig henne lös eftersom jag vet att hon springer. Hon får ju vara lös varje dag, men på säkra ställen och då går det eftersom jag känner mig säker. Men så fort jag tror att hon kommer sticka så gör hon det. Och jag har kommit fram till att det bara handlar om mig. Igen. Igen är jag problemet.

Anita sa till mig att jag måste träna mycket mer med lös hund och det är så sant. men jag drar mig för det eftersom..........?
Men nästa lydnadskurs ska jag verkligen försöka att göra så mycket som möjligt utan koppel.

När jag gick hem från bilen ikväll så lät jag kopplet släpa efter. Och som hon lyssnar då. det är en helt annan hund. Och det är ändå mitt i stan. hon stannar vid varje trottoar, lyssnar så fort jag tycker hon går för långt bort, hon gick till och med förbi två andra hundar utan att jag behövde ta upp kopplet. Så jag vet att hon kan.

Men det känns ändå lite motigt, för jag vet inte hur jag ska komma ur min situation med mig själv. Hur jag ska kunna lita på henne.
Men kanske om jag tränar mycket lös att jag hittar en trygghet i det. För det är bara i början, efter ett tag så har jag slappnat av och då springer hon inte mer.


Hennes passivitet mellan momenten var jag nöjd med idag. Fast alla andra lekte med pipsaker så gjorde hon inga försök att få vara med.

Världens sötaste Dixie är det i alla fall. Det spelar ingen roll hur hon är eller vad hon gör. Hon kommer ändå alltid vara min älskade hund. Nu ska vi mysa och pussas i soffan.
Hon är ju fortfarande liten och jag vet att hon kan väldigt mycket för sin ålder. Det skulle vara så bra med en hund till så Dixie slipper min träningsbesatthet ensam. Skulle vara bra med någon som delade det så inte allt fokus ligger på henne.

Jag har hört många säga att om man tränar för mycket med en ung hund så protesterar den i 1,5 års åldern.
Efter tisdag så ska jag släppa prestationsträningen. Då ska vi busa och leka och göra kravlösa konster. Så få vi se då.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0