Anti-skall-halsband och igelkott

Igår såg jag på "grannfejden" på tv. Programmet som går ut på att föröka få grannar att bli sams.
Det handlade igår om skällande hundar och den andra grannen kunde inte bo i sitt hus av allt skällande.
Efter allt bråk och tjafs så kom de fram till att hundarna måste tystas NU. Och lösningen var antiskall halsband.

Detta var rätt intressant då jag aldrig har sett det i verkligheten hur de fungerar i praktiken. Och det var värre än vad jag trodde.
Jag trodde att när hunden skällde så fick den SAMTIDIGT ett sprut av halsbandet.
Men det fungerade såhär. En av medlarna provade halsbandet på sig själv. Han gjorde ljud ifrån sig, men det kom inte sprut förrän två sekunder senare. 2 SEKUNDER!  Helt värdelöst. För att en bestraffning ska vara effektiv måste den ske samtidigt inom loppet av 0,1 sekund! (för övrigt är det ingen människa nästan som är så snabb) 2 sekunder är en evighet. Det hinner hända massa andra händelser som hunden istället kan koppla ihop med det bestraffande sprutet.
Exempel: Hunden skäller för att uttrycka sig med någon känsla. Hunden nosar sedan i backen , går ett steg, lyfter huvudet och ser ett barn- sprut från halsbandet-
Hunden kopplar ihop åsynen av barnet med obehaget från halsbandet. resultat: Hunden blir rädd/undviker barn...... osv.

Och inte nog med det. Tänk själv om man varje gång fick en obehaglig stark sprut med vatten varje gång man visade glädje, rädsla, frustration, sorg, ilska m.m.
Hur mår man då? När man straffas varje gång för att uttrycka sig?
Självklart blir man tyst och passiv. Men inte skulle jag bli en lycklig individ.

Tro inte på quickfix! Det finns alltid biverkningar! Och det finns andra sätt att lösa problem på.
Ja, nu blev jag bara tvungen att skriva av mig. Jag blir så trött på att folk inte kan tänka längre.
"Men det är ju bara vatten, det skadar inte" sånna repliker bevisar bara folks okunskap om inlärning och beteendevetenskap.


Till något helt annat. Nu i kväll träffade Dixie sin första igenkott. Vi mötte den ute på vår promenad. Hon blev alldeles vild av glädje och ville så gärna hälsa. Men jag ville inte eftersom de kan ha loppor och annat.
Men vi stannade och tittade på den lille söte krabaten. Sen gick vi hem och släppte hundarna i trädgården för att rasta av sig. Då hör jag att Dixie skäller och det gör hon aldrig annars om det inte är något. Och när jag kommer dit har hon hittat en annan igenkott och förmodligen stuckit sig på den för hon springer runt den och vågar inte gå dit.
Jag säger att hon är duktig som hittat den och då blir hon stolt och glad. Husse vill också se, så hon får gå in och hämta honom och sen visa vad hon hittat. Men hon håller sig på avstånd. Får se om det dyker upp någon ohyra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0