Majtippans blogg

Det var mycket tomt utan Dixie igår, inatt och imorse. Som tur var ringde de från djursjukhuset ganska tidigt och sa att jag kunde hämta Dixie.

När de kom med Dixie så blev hon glad att se mig. Men hon var ändå konstig.
Det var inte känslan av att hon blev glad att se mig där, utan mer
"hur-kunde-du-lämna-mig-här och ta-hem-mig-genast"
Hon var alldeles dregglig runt hela munnen. Och jag har ALDRIG sett Dixie dreggla, jag trodde nästan inte hon kunde det, men det är väl ett tecken på att hon inte kände sig bekväm med vistelsen där.
Men hon hade varit snäll och skött sig bra enligt veterinären. Hon hade börjat gnälla lite imorse, men det gjorde nästan de flesta hundar på dag 2. Ja, det är väl klart att dem inte vill vara där i en bur. 

Det hon har behandlats för är mag- och tarminfektion. Nu är det sträng och svindyr dietmat som väntar närmaste veckan så att man inte irriterar tarmen. Och så har hon fått några tabletter och någon annan medicin som ska hjälpa mot diarrén. Hon hade kräkt igår kväll, men annars börjar det gå åt rätt håll.

Hon tyckte det var skönt att komma hem och gick direkt in och la sig i sin fåtölj.
Så nu blir tyvärr vila en vecka. Men det klarar vi nog. Det riktiga mardrömmen hade varit om det skulle bli någon evetuell operation av kalkonben, för det är ingen rolig rehab.

Så glada ska vi vara att det inte var något allvarligt. Det viktigaste är att hon blir frisk så vi kan återgå till vårt normala roliga liv så fort som möjligt.
Det känns mycket skönt att ha henne hemma.

Ja, nu har Dixie varit sjuk för första gången och jag hoppas även det blir den sista!