Majtippans blogg

Det finns en anledning till varför jag blivit hundmänniska istället för kattmänniska.
Jag har vid flera tillfälle under min barndom stött ihop med olika katter på ett eller annat sätt, men det har alltid slutat olyckligt för de katterna.

Min första kattunge blev överkörd av vår bil när jag skulle till dagis en morgon. Jag hade gjort den så tam så den inte var rädd för något, inte ens när man startade bilen så flytta den på sig.

En annan katt hittade jag ute på landet och bar hem när jag 8-9 år. Jag släppte in den i huset och då blev den rädd och gömde sig. Det var i sommarsugan och samma dag skulle vi åka hem och när jag berättade för mina föräldrar att jag hade släppt in en katt så trodde de inte på mig även fast de letade överallt i hela huset.
Som barn fantiserade jag mycket om egna djur och de trodde väl att jag hittade på det med katten.
När vi återvände en månad senare så låg katten död i min säng och kramade ett gammalt påskägg med några kvarglömda godisbitar som den kanske försökt äta.
Det var fruktansvärt både för mig som visste att det skulle sluta så och för föräldrarna som inte trott mig.

En annan kattunge hade jag och min kompis hittat i en lada och hade inne i ett stall. Vi hade satt upp bräder så att den lilla kattungen inte skulle bli trampad av hästarna eller uppäten av gårdens hund. Vi skulle gå och hämta något och när vi kommer tillbaka till stallet så har en bräda blåst ner och där under ligger en platt kattunge.

Det finns fler historier, men på senare år har jag hållt mig så långt ifrån katter som möjligt för jag vet att det alltid händer något hemsk.

Men igår blev ett undantag. Vi gick på promenad förbi en obemmanad lada som ligger nära oss och där inne hördes en jamande/skrikande katt. Där är jätte mycket katter som bor där utan ägare.
Jag gick in i ladan för att titta vad det var och efter en stund ser jag en liten kattunge som fastnat i ett snöre och håller på att strypas. Det gick inte att få loss tråden så jag fick springa hem och hämta en sax.
När jag sedan klipper av tråden så ser man att kattungen suttit bunden med ett tunt nylonsnöre runt halsen och bredvid står en tom vattenskål.
Säkert ett barn som inte får ha katt hemma och som bundit kattungen för att hitta den nästa gång. Barn tänker inte på konsekvenserna.

Hur som helst så kändes det bra att jag för en gång skull kunde rädda en katt.

Idag gick vi dit igen för att se så den inte satt fast igen. Det gjorde den inte utan den kom glatt springandes och ville ha kel. Hundarna var med utanför och var mycket nyfikna, så den lilla kattungen kom med ut och Lucy fick hälsa på den först. Jag höll den i famnen så de inte skulle gå för vilt till. Hon nosade och ville genast leka.
Men när Dixie ska hälsa så klapp hon efter den direkt och bet av en liten bit av kattungens öra.

Min otur är tillbaka. Fy sjutton så dåligt jag mår över detta. Hela dagen är förstörd för den kattunge som jag nyss räddat har jag nu sett till att den fått halva örat avbitit av min hund.
Som tur är verkar lilla kattungen inte känna så mycket smärta för den var lika glad ändå och hoppade och lekte.
Men jag känner ändå mig som världens hemskaste människa idag. Aldrig trodde jag Dixie skulle göra något sånt!
Hon har träffat både katter och kaniner som hon hälsat på innan, men nu kan jag aldrig mer lita på henne vad gäller det. Just nu tycker jag bara hon är hemsk!

Nu känner jag att jag måste ta ansvar för den lilla kattungen så den inte far illa, men man ska ju inte tämja herrelösa katter, så nu är jag kluven.

Kanske lika bra att jag aldrig mer närmar mig en katt.

Förlåt alla katter som träffat mig! Jag vill bara väl, men det blir alltid fel!