Majtippans blogg

Hade jag inte haft bilbur till mina hundar hade de inte levt nu.

Jag kanske inte borde skriva här ikväll för jag är fortfarande lite chockad, men jag känner att jag måste få ur mig vad som hände oss i eftermiddags.

När jag var på väg hem från jobbet så är det en väldigt lång raksträcka och sedan en korsning. Vid den korsningen måste man svänga vänster för att komma hem till mina föräldrar och när man står där och väntar på att den mötande trafiken ska köra förbi så ser jag i backspegeln en lastbil i lite för högfart.
Och man hinner tänka en hel del de sekunderna, för det första tänker man att den säkert hinner stanna, men sen inser man att den inte hinner det. Då säger det bara PANG!

Hela rutan bak rasar in på mina älskade vovvar och bakluckan blir förstörd, men buren är intakt och räddar deras liv.
De blev nog ganska tagna av händelsen också, det måste de ha blivit för det var en rejäl smäll. 

100 meter bort stod massa poliser och hade fartkontroll så de var snabbt på plats och förhörde sig om händelsen. Sen kom räddningstjänsten och ambulansen och jag fick inte röra huvudet och fick på mig en nackkrage till att börja med. Det värsta var att jag inte fick se efter hur det var med hundarna! Det var det enda jag tänkte på.

Bakluckan monterades ner och polisen tog ut hundarna. Dixie skällde som en galning och lät riktigt arg i buren. Hon var nog rädd och kände sig trängd i buren, Lucy satt helt tyst, säkert lite chockad. Men vad jag fick höra så mådde hundarna bra när de kom ut ur bilen och poliserna gick iväg med dem en bit.

Tydligen när man blir påkörd bakifrån i sån hastighet är det farligt för nacke och rygg och då får man inte gå ur bilen själv. Istället klippte räddningstjänsten upp hela övre delen på bilen och sedan hissades det ner en bräda till min rygg och jag fick ännu ett spänne för huvudet och nacken. Sen blev man urlyft av ca 6-7 personer och hamnar på en bår och där blir man inlindad så man inte kan röra sig en milimeter.

Sen blev jag körd till sjukhuset i Lund. Jag kände inga smärtor någonstans så efter en undersökning av rygg och nacke släpptes jag fri.
Men detta var tydligen deras rutin.

Daniel som inte har någon bil tog första bästa buss hem och vid busshållsplatsen väntade polisen med hundarna och de hade blivit mycket glada.

Sen hämtade Daniel mig i Lund och äntligen fick jag komma hem och se hur det var med mina älsklingsvovvar.
Dixie trodde nog att jag hade dött för så glad som hon blev när jag kom har hon aldrig blivit.
Lucy var lite lugnare, hon var nog lite tagen fortfarande.

Tur att de två små vita redan var hemma.

Väldigt jobbigt är det i alla fall. Men jag är så glad att vi alla mår bra.

Men nu har jag ingen bil. Mitt liv består ju till mesta dels av mig, mina hundar och min bil. Och nu fattas bilen, men den var det minst viktiga och vi får vara glada för att den offrade sig för oss andra.

Jag är i alla fall oerhört tacksam över att ha bilbur till hundarna. Den räddade deras liv idag! Tänk på det alla ni som inte har valt att införskaffa bilbur av olika anledningar. Jag kan säga att den är värd varenda krona och mer därtill! Den bästa livförsäkring man kan skaffa sig!

Även om hundarna ser ut att må bra så kommer vi köra in dem till djursjukhuset ikväll för kontroll, på råd av veterinären. Det kommer en annan och hämtar Blanca snart, sen sticker vi in.

Det var verkligen ingen rolig dag och jag hoppas min chock kan släppa snart.