Majtippans blogg

Det känns bättre och bättre i kroppen för varje dag. Skönt är väl det.
Men psykiskt känns det inte alls bra. Jag förstår inte varför jag inte är glad när vi alla klarat oss?
Jag borde vara jätte glad, men det är jag inte.
Starka minnen sitter i och jag sover dåligt och har ingen aptit.
De minnen som kommer upp mest är att jag inte kunde vara hos hundarna och skydda dem när de var rädda. Och att jag inte visste vem som tog dem eller var de skulle hamna och att jag inte fick se med egna ögon hur de mådde. Det var hemsk att inte ha kontroll på vad som hände runt om och att inte kunna röra sig en millimeter och att det var så många främmande personer runt om som gjorde sig besvär med allt fast jag inte ville det.
Jag hoppas jag snart har ältat detta klart så jag kan gå vidare.
Jag önskar det kunde gå över typ nu direkt.

Det är ju tävling imorgon och jag vet ännu inte om vi ska åka dit eller inte. Det kan vara bra att tänka på något annat, men mentalt känns inte jag alls förberedd.
Jag önskar jag hade varit hund, för de verkar minsann inte gå och tänka på detta, utan de är som vanligt. Lucy är konstant hungrig och Dixie vill leka och tycker att hennes matte ska skärpa sig och hitta på något kul istället.
Det känns bra att dem mår bra i alla fall.

Jag blev tipsad om artikeln om min olycka. Tänk om det kunde vara så lätt som det låter...

http://hd.se/landskrona/2012/02/21/lastbil-och-bil-i-krock-i/