Majtippans blogg

Att ha träningskompisar är något som är guld värt i sin hundträning. Och jag är så lyckligt lottad som får träna med bästa Emelie. 

Utan henne hade vi förmodligen inte kommit så långt i träningen som vi har gjort och vi hade absolut inte ställt upp på alla dessa tävlingar heller.

Att ha någon att bolla idéer med och som tänker likadant som du själv, men som dessutom har utomstående ögon att granska din träning med, det är ovärderligt om man ska komma någonstans.

 

På senaste rallytävlingen så gick det ju inte så bra för mig och Dixie framförallt. Men med Emelie som bollplank och träningskamrat så känns det som vi har kommit en bra bit åt rätt håll igen efter de två senaste träningarna i veckan.

Det är så lätt att bli blind i sin egen träning, men nu bytte vi mönster och det verkar fungera! Det hade jag nog inte kommit på själv om det inte varit för min kära träningskompis :)

 

Istället för att försöka trötta ut Dixie innan träning/tävling för hon ska vara lugn (som nästan är en omöjlighet) så vände vi på det och gav henne ingen möjlighet till uppvärmning alls. Istället ska hon lära sig att kontrollera sin iver och arbetsglädje och det fungerade faktiskt när vi började mot noll tolerans mot skällande och hoppande på planen.

Det går säkert inte att få rätt på tills lördag, men det känns verkligen som en ny öppning för oss.

 

Det är mycket roligare att träna med någon annan än själv och ännu roligare blir det när man kan samåka till tävlingar tillsammans som vi gjort de senaste gångerna och ska så även på lördag.

 

På gårdagens träning så hade Emelie byggt en rolig mästarbana åt oss. Dixie fick ingen uppvärmning och första varvet var hon lite vild, men inte alls som hon varit innan. Inga hopp och minimalt med skall. De gånger hon skällde bröt vi genast. Gör om, gör rätt! :)

Och sista varvet gick det strålande fint!

 

Lucy var ganska seg på träningen. Men kvällen innan hade vi börjat på vår efterlängtade agilitykurs igen så hon var nog lite trött efter comebacken. 

Det gick förresten över förväntan på agilityn. Jag var där lite tidigare för att se om Lucy fortfarande mindes alla hinder. Det var ju nästan ett år sedan vi körde agility.

Men hon mindes och hon var överlycklig och gjorde sitt livs bästa och snabbaste slalom, hon gjorde även kanonbra kontaktfält. När vi sen körde bana  på kursen så märktes det att både jag och Lucy var lite ringrostiga, men inte så mycket som jag trodde. Vi ska öva mer på nedväxlingarna och springa runt hinder, så det ska vi försöka hinna träna på.

 

Tillbaka till gårdagen så var Timja sist ut. Hon har varit med de senaste tre träningarna och har gjort stora framsteg på bara dessa få gånger. Hon är extremt lättlärd, nästan kusligt lättlärd, för jag förstår inte hur hon kan så mycket när vi inte har tränat. 

Tydligen är hennes kusin Bianca likadan :) 

Det är ju nästan lockande på riktigt att anmäla henne till någon tävling :) Jag ska nog kolla upp det lite närmare.